Byadmin
2018 Ögonlicksbilder från livets teater Minna Eväsoja
ÖGONBLICKSBILDER FRÅN LIVETS TEATER
Anita Jensen har med sina arbetet skapat en livets teater i vilkens huvud- och biroller vi får vara med och dela stunder ur en ström av förbiglidande ögonblick. I arbetena framträder kraftfullt tidens flyktighet, deformation och den japanska skönheten i dess många variationer.
Anita Jensen har förmått avbilda den grundläggande kärnan i japansk kultur, konst och estetik. I hennes verk uppenbarar sig denna kärna i de efemära ögonblicken och estetiska höjdpunkterna, och de öppnar sig som klart omedveten eller fullständigt kontrollerad medvetenhet i överraskande uttrycksformer. De traditionellt japanska estetiska begreppen, som berör det sköna i det vissnade och det förtvinade samt sambandet mellan det förfinade och det groteska, upprepas i hela hennes produktion. Dessa estetiska poler, placerade invid varandra, skapar ett speciellt slag av spänning i Jensens arbeten, som kommer till uttryck i fördomsfrihet och nyfikenhet och som gör att man kan se den japanska kulturen och konsten ur nya, men även överraskande infallsvinklar.
Å andra sidan betonas i Jensens arbeten den, för det japanska samhället typiska, polariteten mellan det egna och det främmande samt det naturliga förbundet mellan dessa. Den japanska kulturen och skönheten öppnar sig på ett nytt sätt, klar och oförställd, men får fler nyanser av Jensens kraftfullt finländska starka uttryck. Arbetena är som ett dörröga, ett titthål in i en annan tid, ett annat rum och upplevda ögonblick, i vars stämningar betraktaren som utomstående släpps in.
Teater
I den japanska kulturen antar var och en ständigt en roll och det ses som något fullständigt naturligt. Med den inre gruppen uchi talar man och beter man sig i sociala sammanhang på ett annat sätt än med den yttre gruppen soto. En människa har olika roller bland grannar, i närbutiken, i hobbygrupper eller inom arbetsgemenskapen. I den japanska kulturen växer man in i de olika rollerna och beteendet är ett omedvetet, men inlärt sätt att vara i olika sociala sammanhang. Genom att inta en särskild roll på vissa platser och i vissa situationer visar man också respekt för och tar hänsyn till den andra. Rollerna stärker sociala relationer och skapar trygga ramar för allt umgänge.
Även i dagens japanska populärkultur finns det olika roller: i cosplay klär man ut sig som kända figurer från mangaserier och animefilmer, medan gatumodet i gyaru-rollutstyrsel närmar sig fantasi så väl i fråga om klädsel, smink och frisyrer. Om morgnarna ter sig de unga kvinnorna som klippta ur dyra franska modetidskrifter, men om kvällarna fylls gatorna i ungdomstäta områden av fritidens moderiktiga fantasidräkter. I dessa kreationer går man inte till arbetet, i stället är rollerna en nyckel till ett annat jag och en helt annan värld, i vilken allt är möjligt och fritt från realvärldens strikta normer.
Livet som utlänning i Japan är även det ett slags livets teater, på vilken man bör anta och tillägna sig vissa sociala roller för att bli godkänd och bli en del av den inre kretsen. På Anita Jensens livets teater är det ändå inte fråga om anpassning utan om en scen på vilken hon lyfter fram det bekanta och det främmande, från olika världar på samma gång. I detta möte uppstår en intressant kulturell dialog och nya insikter.
Anita Jensens grafik utgör en överraskande beröringspunkt med traditionell japansk teater. Den öppnar ögonblicksbilder till tiden och stunden. Ridån, som utgörs av gamla böcker och skrumpnade löv, berättar sin egen historia och på scenen betraktas bilden med egen berättelse. Människor i bilderna har alltid sina egna roller: i bilderna finns antingen skådespelare eller så utgörs de av iscensatta studioporträtt av vackra kvinnor, alternativt skildrar de vanliga familjers vardag funna i albumens gömmor. Färgskalan är som från en kabukiteaters ridå: rött, brunt, grönt, gult och svart, vilket ytterligare förstärker intrycket av teater.
I Jensens livets teater förenas den reella världen i realistiska fotografier med en annan värld, som är på andra sidan tid och rum. I nō-teatern, som är en ännu äldre teaterform än kabuki, är den gudomliga andra världen skådeplatsen, scenen. Salongen representerar i nō den reella världen och dessa två, scenen och salongen, är vanligen åtskilda genom en remsa som liknar en rand av sand, i vilken små salkaki (spärrbuskar) eller tallar planterats.
I Jensens grafik har den faktiska och den andra världen sida vid sida lyfts upp på scenen framför åskådaren, så att betraktaren skall kunna följa med dessa världars dialog, liksom i hemlighet mellan ridån.
Det naturliga (shizen) och det intressanta (omoshiroi) är stark närvarande i Jensens arbeten. Båda begreppen är förknippade med traditionell japansk teater och med hjälp av dem har också man beskrivit den japanska skönhetens uttrycksformer inom scenkonst: det naturliga (shizen) uttrycker människans intention och kreativitet i all aktivitet, men även förmågan att godkänna saker som de är. Därför finns det skönhet i det vissna precis som i blomman i full prakt. Naturen hjälper att godkänna det som är oundvikligt. Den naturliga skönheten, som en form av skönhet, syftar ändå inte direkt på naturen, utan är endast ett sätt att beskriva skönheten som är lik naturen, men som innehåller ett starkt element av människans intention och insats. I Jensens arbeten uppenbarar sig naturligheten uttryckligen i betydelsen ”att vara lik naturen”: Naturelementen är både metaforer och konkreta exempel på skönhet i naturen, i vilken fraktaler och tidens gång dels fångar vår blick, men också lugnar vårt sinne och möjliggör ett närapå meditativt tillstånd.
Det intressanta (omoshiroi) uttrycker en högre nivå av skönhet: det avbildar det som skiljer sig från det vanliga, det nya och skapande. I det framhävs den intressanta skönheten som kombinationen av olika element för med sig, i Jensens arbeten till exempel en vissnad blomma, ett tomt snäckskal eller en anatomisk detalj. Alla dessa är var för sig detaljer ur naturen och naturliga i sig, men tillsammans blir de intressant och nyskapande konst. I den traditionella japanska nō-teatern beskrev Zeami Motokiyo (1363–1443) det sköna med hjälp av det intressanta, som han kallade Blomman, på dess högsta nivå. Det intressanta var friskt, nytt, överraskande, men inte anstötligt; alltid ändå något unikt och kreativt.
Deformation
Deformation, formförändring, hänför sig intimt till det naturliga och det intressanta som estetiska begrepp. Deformation är ett centralt tema i traditionell japansk teater och är också starkt synligt i Anita Jensens arbeten. I en nō-pjäs blottar en ande, som vanligtvis antagit en människas skepnad, sitt rätta, ofta demoniska, jag, men får ändå den eviga friden genom böner. I japansk mytologi är denna demoniska figur, som genomgår formförändringen, mycket ofta en kvinna.
Goda exempel på detta är traditionella pjäser som bl.a. Matsukaze, Vinden i tallarna, i vilken två unga kvinnor bor avskilt från den övriga världen, ensamma på stranden vid Suma nära den nuvarande staden Kobe. En kringvandrande munk uppenbarar sig på stranden och ber flickorna om nattlogi. Flickorna beklagar sin oansenliga hydda, men erbjuder munken nattkvarter och en anspråkslös måltid. Under kvällen berättar flickorna om sin tragiska kärlek och den besvikelse som orsakade deras död. Flickornas själar vandrade på Sumas strand utan att finna ro. Munken ber en bön om evig frid för flickorna och de befrias från sitt ”jordiska fängelse”. Mitt andra exempel är en pjäs med titeln Musume no dōjōji, i vilken en ung mö blir bedragen i kärlek. Flickan beger sig efter sin bedragare, som vid slutet av den långa flykten gömmer sig inuti en stor bronsklocka i ett tempel. Kvinnan blir förvandlad till en orm, finner sin väg in i klockan och får sin hämnd.
Även i folksägnerna finns motsvarande beskrivningar av formförändringar, till exempel Yukionna (Snökvinnan), som förfryser männen till döds, eller den skönhet, hängiven sin man, som visar sig vara en räv. Räven är ändå inte ett fruktat väsen, på samma sätt som Snökvinnan, för förutom list avspeglar räven i de gamla berättelserna även magiska förmågor, intelligens och kärlek. Inom shintoismen är räven (Inari) budbärare. Ju fler svansar räven har desto mäktigare krafter anses han ha. I den moderna japanska seriekonsten manga skildras också flickan som en superhjälte med magiska krafter eller som en demonisk illgärningskvinna.
I Anita Jensens verk avbildas även vackra kvinnor invid förändring och förgänglighet. I bilderna är tid och rum metaforer eller ögonblick ur denna och den andra världen, i vilken betraktaren blir delaktig som en utomstående observatör. Till formförändring hänvisar, vid sidan av bilden, t.ex. ett naturelement som en vissnad blomma eller ett tomt snäckskal. Deformation finns i Anita Jensens arbeten också helt konkret: blommorna i bilderna förtvinar och faller av, frukterna är skrumpna.
Grotesk
I japansk kultur har man inte heller dragit sig för att avbilda det groteska, vilket man kan se i tuscharbeten av Toba från 1000-talet eller i de gamla helvetesbilderna, i vilka blodet strömmar och lemmar kastas omkring, i vilka människoruiner som lever i ett buddhistiskt helvete, massakrerar och äter andra människor. Japansk seriekonst manga har starkt kritiserats för att vara grotesk och våldsam, men den skall ändå inte ses som avbildning av det japanska själslandskapet. Dessa häftiga bilder är ren fantasi, en flykt från den reella världens discipliner och normer. Genom grova överdrifter skapar man förströelse, ett drag som kan ses i många japanska underhållningsprogram, vilkas humor till en början kan vara svår för utlänningar att förstå. Visserligen har detta drag under de senaste året blivit vanligare även inom finländsk underhållning.
Det groteska yppar sig i Anita Jensens arbeten, speciellt i bildserierna Dream Diary of Madame Pavlova eller Evolution of Emotions, i vilka deformationer i gamla anatomiböcker lyfts framför betraktaren, nu i en konstkontext. Detta visar på ett lysande sätt det vackra i det fula och det groteska, i vars hemskheter man kan finna till och med tragisk skönhet. Vid sidan av det groteska finns både i japansk kultur och i Anita Jensens arbeten något vackert och känsligt, vars motsatser slipar kanterna på ytterligheternas skönhet och gör slutresultatet intressant.
Kabukiteaterpjäsen Natsumatsuri (Sommarfestivalen) ger oss ett gott exempel på detta från den traditionella konsten: huvudrollsinnehavaren utför där ett rått mord, vars rörelsebana esteticeras. Serien av rörelser är välkänd för sina 13 hejdade rörelser, de så kallade ”morduttrycken” (koroshi no mie). Som en motpol till dådets bestialitet faller ett stilla regn av körsbärsblom i bakgrunden. Råhet, brutalitet och groteskeri är inte självändamål i japansk konst eller bildberättande, utan huvudvikten ligger på en större kontext, i miljön, i vilken den skildras. Handlingen (t.ex. ett rått mord i pjäsen Natsumatsuri) eller ett objekt (berget Fuji i Hokusais verk Den stora vågen) hotar att drunkna som detaljer i den stora helheten, trots att de utgör den egentliga kärnan. Detta sätt att beskriva stort och vitt mot kärnan är betecknande för japansk vetenskap och konst. Å andra sidan distanserar man betraktaren från kärnan, mordet, i Natsumatsuriberättelsen genom att spjälka upp dådet i en rörelseserie i ultrarapid, där varje rörelse avskiljs till en egen estetisk ”bild”.
Helheten i Anita Jensens grafik är natur och förgänglighet. Kärnan är ögonblick ur livet. På ett japanskt vis gömmer Jensen inte kärnan i helheten utan lyfter fram den på ett rent av oblygt sätt: sida vid sida, som konstföremål i fönsternischen i ett traditionellt tehus eller tempel. Å andra sidan distanserar Jensen det fula och groteska genom att lyfta fram det som en detalj: genom att esteticera det groteska.
Jensens Om skönhet
Anita Jensens arbeten uttrycker mångsidigt den japanska skönhetens former och estetiska ideal. De innehåller det intressanta (omoshiroi) avspeglande det nya, kreativa och exempellösa till och med det komiska och roande. Det estetiska har i den traditionella japanska skönheten sin grund i motsättningar (taikyokutei) och deras harmoni. I Jensens arbeten kan man finna samma slags motsättningar, ytterligheternas estetik, men å andra sidan bygger Jensens estetik även på en harmonisk samexistens mellan olika element. Verken innehåller också ett starkt inslag av förändring, deformation, som en del av av den naturliga skönheten (shizen), i vilken ändå människans insats och intention (sakui) är närvarande. Tidens flyktighet och oupphörliga förändringstillstånd speglas också i de vissnade (kareta) blommorna och förskrumpnade (yase) grönsakerna, vilka i rätt sammanhang inom den japanska estetiken även kan avspegla den allra högsta nivån av skönhet.
Tid och förändring, som är starkt närvarande i Jensens verk, är centrala begrepp inom zenbuddhismen, men också inom zenkonsten, vilket Hisamatsu Shinichi beskriver i detalj i verket Zen and fine Arts (Zen to bijutsu). I den första och kanske mest välkända texten Kadensho (Lärdomar om stilen och blomman) från 1418 skriven av nō-teaterns grundare Zeami beskrivs skönhet (hana) i skådespelarens utveckling mot verklig mästerlighet. Enligt texten har varje åldersskede sin egen estetiska höjdpunkt, sin Blomma (hana), alltid annorlunda och ändå alltid storslagen.
I den livets teater som finns i Jensens verk framträder också det groteska och det vanställda, vilka vid sidan av det vackra även får den tragiska skönhetens estetiska betydelser. Som en term inom japansk estetik bör tragisk skönhet inte tolkas i enlighet med termens västerländska betydelse: i en japansk kontext syftar man på stillastående ögonblick och det lätta eller lediga i livet eller verksamheten – den speglar de stora ögonblicken i livet och de stora känslor (aware) som hör där till. Enligt den japanska estetikforskaren Nakagawa Shigeaki finns det i den japanska kulturen en attraktion till fulhet och tragik. Som kontrast till det fula och det vanställda finns det i Jensens arbeten något sublimt och förfinat (miyabi), speciellt i bakgrunderna och i helheterna, men ännu mer ofta i stilen: i de till det yttersta finslipade detaljerna och i det omsorgsfulla utförandet.
Jensens arbeten innehåller också en del komik och humor, lekfullhet, som i den japanska estetiken avbildas bl.a. genom erotisk, ouppfylld kärlek och flirt (iki). Även den erotiska spänningen och lekfullheten i iki är närvarande i Jensens verk.
I Jensens arbeten är färgvärlden mycket sinnlig och stilfull, men ändå jordnära (shibui). Det finns mycket svart i Jensens verk. Svart är alltid stiligt och japanerna föredrar därför svart i sina dunkla tehus, eftersom uppfattningen är att det dunkla framhäver det sinnliga i det svarta. Detta syftar på det i japansk estetik välkända begreppet yūgen, med hjälp av vilket man avspeglar den mörka, mystiska, men ändå ytterligt förfinade skönheten. Det är också en delförklaring till japanernas förkärlek för skuggor och det dunklas skönhet. I sin bok Skuggornas lov (Inei raisan) beskriver Junichiro Tanizaki på ett ypperligt sätt denna aspekt av skönheten. I japansk konst har guld traditionellt använts för att bidra med en smula lyx och sinnlighet, men också för att symboliskt peka på den andra världen, det buddhistiska paradiset. Även rött och grönt förekommer ofta i Jensens verk. Det röda är en färg som tillönskar lycka och glädje, medan grönt som dess komplementfärg framhäver evigheten och tillönskar stor godhet och lycka.
En spegel, ett förstoringsglas eller en kameralins förekommer också ofta i Jensens verk eller i seriernas titlar, t.ex. Kakyō, Spegel som reflekterar en blomma. Titeln kommer direkt från Nō-teatern grundares, Zeamis pjäs med samma namn från år 1424, i vilken Zeami behandlar form och skicklighet och deras verkliga uttryckskraft i föreställningen, men också den mystiska (yūgen) och den oöverträffade (myō) skönhetens former.
Speglar har en lång och betydande historia i den japanska kulturen. Redan i den japanska urmyten hängdes speglar och ädelstenar i grenarna på höga träd, då man med hjälp av ett fängslande glitter försökte locka Solgudinnan ut ur grottan hon flytt in i. I sin text Kakyō förklarar Zeami att ordet fängslande (omoshiroi) har sin grund i just denna sägen. Då Solgudinnan slutligen kom ut ur grottan tedde sig ansiktena (omo) på alla gudar som väntade utanför, vita (shiroi) i det starka ljuset, liksom skenet av ett alltför starkt blixtljus. Spegeln har, grundad på denna sägen, blivit en av de japanska kejserliga symbolerna vid sidan av svärdet och ädelstenen. I japanska bilder och målningar avbildas kvinnan ofta med en spegel eller reflekterad i en spegel.
Även om skådeplatsen i Anita Jensens arbeten är en scen, som vi betraktar, eller en personlig bok öppen i vår hand, som vi utan skam kan läsa, erbjuder oss Anita Jensen ändå en begränsad utsiktsplats. Vi betraktar händelserna antingen liksom i smyg mellan ridåer eller genom en lins i ett litet titthål, vilket ger oss en begränsad vy vid ett visst ögonblick mot ett visst rum.
På ett mycket japanskt sätt leder Jensen oss att se bilden och skönheten på det sätt som konstnären ville att vi skulle se. När allt kommer omkring borde man se det som finns bakom det avbildade och självklara i Anita Jensens arbeten. Man borde försöka bli delaktig i de stämningar, i vilka konstnären gjort sitt arbete, för att ens glimtvis få en uppfattning om det som varit föremålet för avbildningen.
Minna Eväsoja
Fil.dr japanologi, Helsingfors universitet
Docent i japansk estetik, Helsingfors universitet
Facklitterär författare och forskare